Vad är ett torp?
Torp betydde ursprungligen under medeltiden en avskilt belägen gård i motsats till gårdar i en by (dvs gårdar som ligger samlat), ofta ett nybygge på allmän mark (jfr tyskans Dorf och holländskans dorp som dock båda idag översätts med by).
När Gustaf Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" efter markens storlek, räknat i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt.
Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom (större gårdar, herrgård eller statsägd mark (kronans mark) men som brukades av annan än markägaren. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren i form av dagsverken. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt1 och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning (arrende). Genom lagar 1907-9 likställdes dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes därigenom. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter.
Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbete. Ordet torp mister därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stuga på landsbygden, ofta använd som sommarstuga.
